Skilsmässa....

...det är ett förskräckligt fult ord...liksom för alldagligt simpelt och något var och varannan bara hafsar förbi, så där lättsindigt. Separera, det är det jag säger, jag och min man vi ska separera, låter det bättre, som om vi bara flyttade lite tillfälligt isär? Vet inte, inget av orden passar, inte på oss. Vi har ansträngt oss och jobbat så hårt och länge för vår relation så det borde avslutas  mer exklusivt? Men nu är det inte glamoröst detta på något sätt, så får väl bara ta till det hemska ordet. Skilsmässa....vi ska skilja oss....efter 20 år, ett jubileumsår.

Beslutet taget i februari, eller beslutet fastställd och levererat. Till vår barn, och närmaste familj och vänner. De två äldsta barnen blev inte förvånade, mer lättade att dom fått svar på lång tids ovisshet och oro, men så klart väldigt ledsna. Vi satte oss alla tillsammans , även lilltjejen och berättade, pratade sansat och osansat....jag grät, mannen mest tyst, sonen, tvärtyst till en början, äldsta dotter grät och pratade , lilltjejen förstod lite, men inte exakta konsekvenser, men gärt ändå för några av oss andra
gjorde det.

Från och med nu så var allt offenligt, tåget startat och allt är igång. Ingen återvändo....så hemskt på nåt vis. Har ju bollat denna fråga fram och tillbaka så många gånger, önskat, längtat att detta ska ta slut, ville bara flytta, dra, önskat mannen till annan planet....och nu är det liksom på riktigt....det är slutet på något, men också början på något annat....

L.