Ingenmansland

Hoppar fram och tillbaka en del mellan nu och då tid, så får det bli...har det lite tomt i huvudet just nu, befinner mig i detta ingenmansland, mellan två världar. Där inget är varken  bra eller dåligt, men det finns ej heller någon framtidstro, eller möjlighet till att gå vidare. Varken för mig eller barnen. Vet inte hur jag ska få till allt känslomässigt, praktiskt, eller ens ta in att nu är det bara att köra på. Vi har ju bestämt.....fast vi....vet inte vem som har bestämt...vi har sagt och säger att vi båda är överens, det är ett gemensamt beslut. Så säger vi nog för att vi inte vet, eller inte är överens egentligen. Beror på hur det vinklas och tolkas. Jag vill inte alls, men jag måste....men det har funnits så många tillfällen då jag har absolut velat, där inga tvivel alls har funnits. Jag vet att jag måste, för att jag kan inte leva i en destruktiv relation. Jag klarade 20 år, det är precis för länge. Mannen verkar vilja, fast han inte måste...eller så måste han för att han inte vill.....nää klart det är enklast att säga att vi är överens.

Fanns en tid, och ibland fortfarande, då jag hoppades och trodde på förändring. Att det går att göra ALLT för kärleken. Bara man vill så går det....att alla stenar måste vändas liksom..det finns så mycket hjälp att få.
Jag har funderat mycket på det där under min långa hemmavistelse, vad jag tror skulle kunna förändras mer, hur skulle det vara om vår relation skulle vara bra?
Vad skulle krävas av mig som jag inte har försökt, skulle det finnas en chans?
Det slutar alltid med det samma,  att det är ju inte på den nivån det ligger!!
Hur kunde jag tro det i så många år, att jag kunde hela en annan människa med min kärlek, närvaro och förståelse?? Att jag skulle vara värd att göra vad som helst för och att det skulle kunna ske!
Jag vet inte hur man kan bli så blind, och ta imot så mycket svårigheter för någon annan.....jag ska hela mig, jag ska ta reda på hos mig själv, varför jag tillåtit mig detta. Behöver påminna mig om det när tvivel i ingenmansland infinner sig, när jag vill stanna i detta vaccum jag är nu och inte vill minnas , då måste jag ständigt säga till mig själv att, det är inget mer du kan göra, du är värd mer än detta, och det kommer bli bra!!

L.

Skilsmässa....

...det är ett förskräckligt fult ord...liksom för alldagligt simpelt och något var och varannan bara hafsar förbi, så där lättsindigt. Separera, det är det jag säger, jag och min man vi ska separera, låter det bättre, som om vi bara flyttade lite tillfälligt isär? Vet inte, inget av orden passar, inte på oss. Vi har ansträngt oss och jobbat så hårt och länge för vår relation så det borde avslutas  mer exklusivt? Men nu är det inte glamoröst detta på något sätt, så får väl bara ta till det hemska ordet. Skilsmässa....vi ska skilja oss....efter 20 år, ett jubileumsår.

Beslutet taget i februari, eller beslutet fastställd och levererat. Till vår barn, och närmaste familj och vänner. De två äldsta barnen blev inte förvånade, mer lättade att dom fått svar på lång tids ovisshet och oro, men så klart väldigt ledsna. Vi satte oss alla tillsammans , även lilltjejen och berättade, pratade sansat och osansat....jag grät, mannen mest tyst, sonen, tvärtyst till en början, äldsta dotter grät och pratade , lilltjejen förstod lite, men inte exakta konsekvenser, men gärt ändå för några av oss andra
gjorde det.

Från och med nu så var allt offenligt, tåget startat och allt är igång. Ingen återvändo....så hemskt på nåt vis. Har ju bollat denna fråga fram och tillbaka så många gånger, önskat, längtat att detta ska ta slut, ville bara flytta, dra, önskat mannen till annan planet....och nu är det liksom på riktigt....det är slutet på något, men också början på något annat....

L.

Så sant...en dag känns det bra eller bättre, till slut...

Ledsen på att vara ledsen

Tungt att känna sig så ledsen...gråter..gråter mycket...åt allt , när som helst åt vad som helst...det är normalt säger dom som vet...men inte för mig. Klart jag gråtit förut massa gånger, är nog en känslig typ, men så här?? Jag som brukar se någon liten ljusstrimma i tunneln undrar var den är nu. Orkar inte se framåt, positiv, vad är det egentligen? Kanske inte ens vill se framåt...

Kan det vara bra att skriva av sig, läka mig liksom bokstavligen, med skrivandet? Komma underfund med tankar, känslor, liksom som en terapi? Hela mig, det handlar om hela mig, antagligen skriver jag allt möjligt om mig själv här, men mest för att Hela Min Själ. Hela mina tankar, formulera dom. Bli förvånad, glad, och kanske lite rädd för mig själv....Ärlighet, det är väldigt svårt, hur ärlig och öppen kan och vill jag vara här, på en blogg? Som jag inte ens vet om någon läser? Kanske delar jag med mig, till dom jag vill ska veta, dom som vill se och förstå och till dom som inte gör det...Alltid kan vil lära något av varandra, genom andra kan man lära känna sig själv.

Jo jag läser, jag ska läsa , gå tillbaka och grunna, längre fram kommer jag se framstegen, att jag kommit en bit längre på livsfärden och i erfarnhetens sanning än idag när jag började.....

L.